Den underrättelseoperation som Försvarsmakten bedriver i Stockholms skärgård syftar till att få en klarare bild kring de observationer som gjorts om främmande undervattenverksamhet. Huvudsyftet är inte att bekämpa en eventuell motståndare, men Försvarsmakten får många frågor om vilka regler som gäller för att få sätta in vapenmakt.
Kommendörkapten Kenneth Lindmark har varit ansvarig för att uppdatera Försvarsmaktens handbok i IKFN som fastställdes av överbefälhavaren nyligen. IKFN står för Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet med mera. Handboken utgår från förordningar från regeringen och är den bibel som militära chefer i olika nivåer stödjer sig mot när det gäller hävdande av vårt lands suveränitet och territoriella integritet.
– Historiskt sett så var reglerna mjukare tidigare. De skärptes i och med ubåtjakten som pågick under 80- och 90-talet. I dag kan Försvarsmakten tillgripa vapenmakt utan föregående varning på inre vatten och vid särskilda förhållanden även längre ut inom territorialhavet. Om det behövs får vi använda sådana vapen att den utländska ubåten riskerar att sänkas eller göras manöveroduglig, säger Kenneth Lindmark.
Syftet är att hindra fortsatt undervattenverksamhet. Exempel på vapen mot en ubåt i undervattensläge skulle kunna vara sjunkbomber, torpeder eller granater. Det är Försvarsmaktens insatschef eller den som insatschefen delegerar detta till, som beslutar vilka insatsregler som gäller vid olika situationer. Till exempel kan en fartygschef ges mandat att själv besluta om att använda vapenmakt.
– De exakta insatsreglerna för olika operationer är sekretessbelagda och ingenting som vi berättar om, säger Kenneth Lindmark.
Läs om reglerna i IKFN-handboken.