Syftet med förevisningsturnén är att informera om Försvarsmaktens verksamhet i norra Sverige och visa vilka möjligheter som finns för utbildning och fortsatt karriär. Förutom materielförevisningen runt torget fanns det även möjlighet att provsitta Stridsfordon 90, åka bandvagn och se Gällivare från ovan. Arméns jägarbataljon utmanade besökare att bära deras 55 kilo tunga jägarpackning. Fjällräddningen hade slagit upp ett stort tält anpassat för det hårda fjällklimatet och visade upp sina vinterfordon, fyrhjulingar och snöskotrar. Kön till bandvagnsåkningen var lika lång som den till Räddningstjänstens skylift där de bjöd besökarna på en storslagen utsikt över Gällivare och dess omgivning.

Inga ursäkter

Rekryteringspersonal informerade om jobbmöjligheter inom Försvarsmakten och tog emot intresseanmälningar från de som är intresserade av att gå med i hemvärnet. Några som ville veta mer om utbildning och tjänstgöring var kompisarna Linus Granberg, 25 och Jonathan Paulusson, 30, födda och uppvuxna i Gällivare.
– Jag har ingen tidigare erfarenhet från Försvarsmakten, men är intresserad av att göra grundutbildningen, berättar Linus Granberg och fortsätter;
– Farsan har ju gjort lumpen och han tycker absolut att jag också ska göra det om jag får möjlighet. Tidigare har Linus som så många andra ungdomar på orten arbetat inom gruvverksamheten i Gällivare, men på grund av nedskärningar är han just nu, som han själv uttrycker det, mellan två jobb.
– Hade grundutbildningen varit kortare hade jag gjort den för länge sedan. Det som lockar mig mest med att söka till Försvarsmakten är möjligheten att kunna utveckla självdisciplin och få bättre självkänsla, sen har jag kompisar som jobbar inom Försvarsmakten som tycker att det är en fantastisk arbetsgivare, så det finns ju inga ursäkter att inte söka.

Det var Linus kompis Jonathan som föreslog att de skulle passa på att besöka Stora torget just idag. Jonathan gjorde sin värnplikt 2004 men är nu intresserad av att söka sig till Hemvärnet. Repetitionsövningarna lades vilande tillsammans med värnplikten 2010. Sedan 2014 har Försvarsmakten återigen möjlighet att kalla in värnpliktiga till repetitionsövningar, men det beslutet berör bara de som gjort värnplikten efter 2004 eller de som har en grundläggande militärutbildning för frivilliga och som varit krigsplacerade under de tio senaste åren. Så om man som Jonathan avslutat sin värnplikt 2004 eller tidigare så har man trillat ut ur systemet.
– Jag tycker det var trist när det inte blev någon repmånad, jag trivdes bra under värnplikten så nu har jag anmält intresse för att gå med i Hemvärnet, berättar Jonathan Paulusson.

Norrlandsturnén är över för i år men möjligheten att anmäla intresse för utbildning och tjänstgöring finns förstås alltid kvar, läs mer på Försvarsmakten Jobb & Karriär.

Det svenska FN-förbandet gör nu en grundlig undersökning om själva attentatsförloppet.

Den tillförordnade chefen för den svenska FN-styrkan i Timbuktu, major Kristian Sandahl kommenterar händelsen.

− Samtliga soldater som var inblandade i incidenten mår efter omständigheterna bra. Det här visar på att det finns grupperingar och individer i Mali som motsätter sig fredsprocessen.

Han fortsätter:

– Den svenska FN-styrkan arbetar dagligen på olika sätt för att skapa fred. Det gör vi genom att vara närvarande i Mali som en del av det internationella samfundet och FN, men också rent praktiskt genom att patrullera i nästintill obebyggda områden och genom humanitära insatser i mindre skala. Det är precis detta som dådet igår hade för avsikt att förhindra, säger major Kristian Sandahl.

Inga svenska soldater skadades vid incidenten.

Verksamheten i Försvarsmakten är bred och olikartad. Man har maskiner och tunga fordon och hanterar mycket brandfarliga ämnen som drivmedel och explosiva ämnen som ammunition och sprängmedel. Därtill hanteras förstås vapen och skarp ammunition vid skjutövningar.

Det finns en omfattande säkerhetsinstruktion (SäkI) som ska följas vid all verksamhet. Den har fyllts på efterhand med gjorda erfarenheter samt olycksfalls- och tillbudsrapportering som grund för att förbättra säkerheten för all personal. Återkommande utbildning och behörighetskrav för instruktörer är ett led i arbetet. Det är viktigt att kontinuerligt påverka attityder för att få ett ökat säkerhetsmedvetande.

Inspektioner är ÖB:s känselspröt

Under höstens övning för Värmlandsbataljonens insatskompanier genomfördes stridsövningar och stridsskjutningar, de senare med skarp ammunition. Man tränade också i skyddsvaktstjänst, något som är hemvärnsförbandens kärnverksamhet. Kompanierna är motoriserade med bandvagnar och terrängfordon för att kunna verka över ett större område med kort varsel.

Denna gång fick man besök av Säkerhetsinspektionen. Den lyder direkt under Överbefälhavaren och är dennes egen kontroll av verksamheten. Man inspekterar verksamhetssäkerhet och arbetsmiljö hos Försvarsmaktens skolor, förband och centra utifrån en inspektionsplan som ÖB fastställt.

– Jag och mina medarbetare är ÖB:s egen kontroll av verksamheten, berättar överste Ronald Månsson som är Säkerhetsinspektionens chef.

– När vi genomfört inspektionerna skriver vi en årsrapport som vi tillställer ÖB, som sen beslutar vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till våra iakttagelser.

Fler besök hos Hemvärnet framöver

– Vi reser runt och besöker alla förband vart tredje år, men hemvärnsgrupperna har vi inte följt så mycket, men nu har vi sagt att vi ska ut mer och genomföra besök vid deras förband, alltså på hemvärnets övningar för att titta på säkerheten där, säger överstelöjtnant Jörgen Forsberg som är en av inspektörerna.

Sådana här inspektioner är inget som omges av någon dramatik av ansvariga övningsledare utan uppfattas som ett stöd, regelverket är till för att inte någon ska skada sig på något sätt.

Onsdag 11.42, mission debriefing, Pápa:

"Jag kör ett fyspass innan jag går hem."

Alla tio i transferbussen är lite sega. 66 timmar tidigare åkte samma sällskap, i samma lilla transferbuss som kör mellan flygplan och kontor. Och sedan dess har man flugit 16 500 kilometer – mer än ett kvarts varv runt jorden – och besökt tre länder.  Startat och landat tolv gånger, fraktat 11 paletter med gods och haft med 157 passagerare. Druckit oräkneliga koppar pulverkaffe och dragit allt tröttare skämt under de 21 timmar och 52 minuter man varit i luften.

Ett ganska vanligt arbetspass för den som arbetar på Heavy Airlift Wing, alltså.

− När jag kommer hem ska jag starta en tvättmaskin, duscha och träffa en tapetserare som ska sy upp nya båtdynor till min träbåt, säger Filip Däldehög.

− Barnen är i skolan men min fru är kanske hemma när jag kommer hem. Men troligen inte, hon har aldrig haft så mycket att göra som nu, säger Robert Fransson.

− Jag ska skriva rapport om uppdraget och planera inför morgondagens arbete. Därefter ska jag köra fyspass. Min flickvän är bortrest så jag behöver inte skynda mig hem, säger Karl- Johan Svensk.

Deras arbetspass är slut.

Men arbetet med det här uppdraget började mycket tidigare.

FREDAG 14.02 , MISSION PLANNING ROOM, PÁPA:

"Dakar får bli alternativ."

Ärlighet varar längst. Så det sanningsenliga är att beskriva Pápa, Heavy Airlift Wings hemvist för vad det är: ett sömnigt samhälle med 33 000 invånare på den ungerska landsbygden. Men här finns också den just nu näst största svenska utlandsinsatsen. Och det är en insats som garanterat kommer finnas kvar länge, av de avtalade 30 åren återstår 24. Så länge till kommer Sverige vara delägare i de tre C 17-planen. Lika länge kommer ett tjugofemtal försvarsmaktsanställda med familjer flytta hit för några år. Och efter en första tid då basala saker som skola inte fungerade helt smärtfritt, så finns det ingen av de svenskar som vi pratar med som uttrycker tveksamhet över att ha bosatt sig i Ungern några år. Tvärtom.

Förmånen att få arbeta i en internationell miljö med många nationaliteter. Att kunna bli riktigt bra på sin huvudtjänst. Och att tillsammans med sin familj få uppleva ett litet äventyr.

Niclas Annerling arbetar som planner och är nu inne på sitt femte år i Pápa, efter att ha varit hemma en kortare period. Just nu håller han på med att planera Mission 06SWE28B, alltså det uppdrag du här läser om.

− Planeringen omfattar allt från kommande väderprognoser till alternativa landningsplatser.

Just Bamako är lite knepigt, det finns ju inga bra flygplatser i närheten så det får bli Dakar i Senegal, säger Niclas.

Dakar ligger mer än 1 000 kilometer från Bamako. Lika långt som mellan F 17 i Kallinge och F 21 i Luleå.

FREDAG 14.23 , CURRENT OPERATIONS ROOM, PÁPA:

"Det är ett stort men kul pussel."

I rummet intill sitter hans kollega Peter Mignander, vars titel är supervisor. Han och representanter från de andra elva länderna i Strategic Airlift Capability sätter sig ned varje kvartal och gör en långsiktig planering över de kommande fyra månadernas transportbehov.

− Det finns en prioritetsordning nationsvis, men vi försöker undvika den genom att saxa uppdragen så att alla får så gott som det de önskat. Totalt har vi 3165 flygtimmar på tre flygplan att fördela, så det är ett stort men kul pussel. Och vi pusslar 365 dagar om året, dygnet runt, i minst 24 år till, säger han och ler.

På de tre skärmarna på väggen bakom Peter kan han och de andra medarbetarna hela tiden följa hur och var de tre flygplansindividerna är tänkta att flyga den närmaste tiden.

− Vi brukar skoja och säga att vi är flygbolaget som flyger dig dit du inte vill flyga. Men till skillnad från ett vanligt flygbolag har vi inga fasta rutter eller tidtabeller. Ändå är vi på HAW:en den C 17-användare med högst genomförandeprocent i våra uppdrag just nu, säger Peter.

Och det är inte så illa med tanke på att om det blir förseningar eller annat strul, så blir följdeffekterna så stora – de tre planen som finns är de som finns att tillgå. Med tanke på att många flygningar sker till destinationer där vädret är en potentiell strulfaktor är bedriften ännu större.

− Sedan är ju planen ungerska statsluftfartyg och Ungern har inte ambassader överallt, vilket kan försvåra de diplomatiska tillståndsansökningarna. Och varje beställare av en flygning måste ge korrekt information om lasten, så att vi kan söka korrekt diplomatiskt tillstånd för färden, säger Peter.

LÅNGT TIDIGARE, FMLOG, STOCKHOLM:

"Det blir ett 20-tal vändor till Mali i år"

Egentligen började arbetet med uppdraget ungefär sex månader innan C 17-planet lyfte från Pápa. Håkan Ohlsson är planerare på transportkontoret hos FMLOG och en av de som ser till att matcha transportbehov mot lämpliga lösningar.

− I år väljer vi i ganska stor utsträckning att använda C 17 till rotationsresor för Maliinsatsen, då behovet av tyngre transporter till Afghanistan upphört. Förutom persontransporter så delar vi ett flygplan var tredje vecka med Finland, Norge och Nederländerna som transporterar ned materiel. Det blir totalt ett 20-tal vändor med svensk last för C 17-planen i år, säger Håkan.

Den största utmaningen är inrikes transporter i Mali – sträckan Bamako-Timbuktu är en flaskhals, men Håkan och kollegorna på transportkontoret hoppas på en lösning framöver.

− En C 17 kan tekniskt sett landa på Timbuktus flygplats, men alla säkerhetsmässiga krav uppfylls inte. Förhoppningsvis kan det göras avsteg från detta vid enstaka flygningar, vi jobbar på att få ned all personlig materiel till nästa rotation direkt från Sverige till Timbuktu.

MÅNDAG 03:33, EN MIL ÖVER ALGERIET:

"Jag skulle ju jobba på Volvo".

Nedanför oss, totalt mörker. Ovanför, en gnistrande stjärnhimmel. I hörlurarna hörs algeriska och nigeriska flygledare. I cockpit sitter en svensk-slovensk pilotduo: uppdragets befälhavare, Filip Däldehög och Robi Resnik, av Filip skämtsamt kallad "The Airborne Cowboy".

− Jag skulle ju jobba på Volvo. Det var planen när jag läste maskinteknik på Chalmers. Men jag har alltid haft en dröm om att flyga helikopter för sjöräddningen, men trodde det var omöjligt. Att du ska vara extraordinär för att kunna bli pilot. Men så lärde jag känna två killar som båda hade sökt och kommit in på GFU, grundläggande flygutbildning, säger Filip.

Och Filip konstaterande att de nya bekantskaperna var ju helt vanliga killar, som dessutom båda uppmanade honom att söka. Och han klarade testerna, men drömmen om helikopterpilot sprack: de åren fanns det inget behov.

− Så jag valde själv att söka till transportflyget och C 17-systemet. Direkt efter flygskolan och utbildning i USA, kom jag till Pápa. Och trots att jag gjort det i fyra år, är det fortfarande lite, lite overkligt att jag är pilot på den här planen. Men helikoptrar är fortfarande häftigare.

SÖNDAG 21.58, EN MIL ÖVER EUROPA:

"Det är vi som är Bartok two-eight"

Den ständigt pågående radiotrafiken är korthuggen och hårdkodad. Inte så konstigt, eftersom vi fortfarande befinner oss över Centraleuropa med mängder av civilflyg, som alla ständigt är i kontakt med flygtrafikledningen.

− Efter ett tag lär man sig att bara lyssna efter det som gäller oss via vårt callsign, som är Bartok 28. Nu när vi väl flyger slappnar jag av, den delen är enklare jämfört att som befälhavare ha ansvar för hela besättningen. Som sådan måste jag se till att alla regler och bestämmelser följs, som att en lastmästare anmälde att han sovit lite för lite innan avfärd. Det måste jag ta hänsyn till, säger Filip Däldehög.

Kommunikationen mellan besättningen över intercomsystemet är också ganska intensiv, både mellan de på flygdäck och nere i lastutrymmet. Filip avundas en av lastmästarna som på sin medhavda dator fördriver tiden med att titta på ett avsnitt av "Game of Thrones", ett avsnitt som Philip redan sett.

– I envy you. Du har så mycket kvar att se fram emot.

Han lämnar över pilotansvaret till kollegorna Robi och
holländske Mark, för att gå ned till flygplanets lilla pentry för en kopp kaffe. Och pentryts vattenkokare är ett kapitel för sig. Ett sorgligt sådant.

− Det här planet kostar ungefär en miljard svenska kronor, men det tar evigheter att få kokande vatten. Och vindrutetorkarna uppe i cockpit är helt värdelösa, säger han med ett skratt.

TISDAG 20.36, PÅ BAMAKOS FLYGPLATS:

"Vi flög 5000 cyklar till Afghanistan"

Han står mest och tittar, kan det först tyckas. Sen märker det otränade ögat att Karl-Johan Svensk arbetar som mest när planet står stilla på marken. Han tillhör nämligen HAW:ens närskyddsstyrka, kallad Hawcs – Heavy Airlift Wing Combat Security.

Deras uppgift är bland annat underrättelseinhämning på de platser där planen landar och framför allt, skydd av planen. Så när lastmästarna puttar paletter och piloterna lägger in nästa flygning i flygplansdatorn, står Kalle och hans två kollegor, norska Simon och amerikanska Kevin på strategiska ställen runt planet och bevakar så att ingen obehörig kommer för nära.

Som femte svensk har Kalle genomgått Phoenix Raven Global Protection Course i USA; en treveckors kurs där eleverna drillas under långa dagar i allt från ett sjuttiotal tillämpade övningar till verbal judo.

– Det kan låta roligt, verbal judo men det var bland det mest givande under den kursen. Jag fick lära mig olika tekniker att verbalt oskadliggöra, "prata omkull" potentiella hot. Det och de tillämpade övningarna gav mest. Armhävningar kan jag göra här, säger han.

Med några år som HAWC har Kalle varit med och transporterat det mesta, men en sak sticker ut.

– Det var när vi från Örebro flög ned 5000 cyklar från ett svenskt lågprisvaruhus till ett biståndsprojekt i Afghanistan.

Man kan undra hur många av de cyklarna som fortfarande rullar på afghanska vägar...

MÅNDAG, 10.14, EN MIL ÖVER MAURETANIEN:

"Herkor känns lite trånga i jämförelse"

En knapp timme efter starten från Bamako går plötsligt ett larm i cockpit: enligt FCC 2, Flight Control Computer har autopilot och autothrottle har funktion, vilket medför att alla höjd-, kurs- och fartändringar måste göras manuellt.

Om ytterligare fel skulle uppstå finns därmed risken att flygplanets elektroniska flygsystem upphör att fungera helt och hållet. Befälhavaren och besättningen står nu inför två möjligheter: fortsätta till Las Palmas och försöka lösa problemet på marken där eller vända tillbaka till Bamako. Valet sker snabbt, Las Palmas. Och nere i lastutrymmet är säkert de 50 holländska soldaterna tacksamma för det, om de visste. De är nämligen på väg hem efter tjänstgöring i Mali, via debriefing på Kanarieöarna.

Genom att det svenska uppdraget ändå skulle gå tomt dit, kan Holland köpa de timmarna av Sverige för sitt ändamål. På Robert Franssons flygoverall står det också FCC – Flying Crew Chief, ungefär färdmekaniker på enkel svenska. Han jobbade tidigare med transportplan 84 på Såtenäs och tyckte då att det var ett stort transportflygplan.

− Sen kom jag till C 17-systemet och har vant mig vid dess storlek så nu känns Hercules lite trånga i jämförelse, säger Robert och håller fokus uppe med kaffe och russin efter 18 timmars arbete.

Och väl landade på Las Palmas militära flygplats så fungerar FCC:n igen, efter att ha startats om.

– Datorerna ombord är flera, så det finns redundans. Men ibland måste du göra precis som med en hemdator som trilskas; det är bara att trycka på stäng av-
knappen så löser det sig, säger Robert.

TISDAG 17.59, LAS PALMAS FLYGPLATS:

"Sämsta frukosten finns i Baku"

Efter att besättningen vilat ett knappt dygn på Kanarieöarna är det dags för nästa del av uppdraget. Det kan låta lyxigt med hotellboende på en plats där många svenskar semestrar, men Robert Fransson och de andra varken solade eller såg sig om.
− Det blev en mycket, mycket tidig kväll. Och hotellfrukostar har jag blivit något av en konnässör på. Hotellet vi bodde på nu har vi bott på säkert tio gånger. Var den sämsta hotellfrukosten finns? Hmmm. En amerikansk kollega hävdade med eftertryck att det var på en välkänd hotellkedja i Baku, Azerbadjan när vi var där. Han påstod att den var sämre än fängelsemat hemma i Georgia, säger Robert och ler.

Sedan försvinner leendet, för FCC:n fortsätter att sätta sig på tvären. Först efter en ny omstart fungerar flygplanets styrsystem som det ska. Det gör inte leveranserna av flygbränsle. Trots att beställningen gjorts i tid och den spanska
leverantören kvitterat att vara på plats när besättningen kommer, lyser tankbilarna med sin frånvaro.

− Det är bara att vänta, men det är lite surt eftersom vi var så noga med att de skulle vara här när vi kom. Nu kommer det ta en timme att tanka på, säger Filip när tankbilarna till slut dyker upp. Och det är en del flygbränsle som ska fyllas på.
– Just nu har vi bara 37 000 pounds, alltså nästan 17 ton i tankarna. Vi ska ha med oss 220 000 pounds, säger Filip.

Det är nästan exakt 100 ton flygbränsle.

TISDAG 23.51, EN MIL ÖVER MEDELHAVET:

"Nej, det är INTE tillåtet att röka på rampen"

Så snart "FASTEN SEATBELTS"-skyltarna släckts, så utnyttjas varje ledig centimeter golvyta i flygplanets lastutrymme: Mali 03 är ett rutinerat gäng som tänker sova sig igenom den här flygningen och det så bekvämt som det går.

Alltså blåses liggunderlag upp, allt som är mjukt blir tillfälliga madrasser och soldaterna lägger sig huller om buller. Kalle Svensk står vid besättningens kök med en kopp kaffe och betraktar det hela.

− Svenskar och för den delen skandinaver brukar göra såhär. Amerikanska soldater sitter mest kvar i de ganska obekväma stolarna och ser lidande ut, säger han och ler.

Kanske det är ett tecken på hur våra försvarsmakter fungerar: skandinaver tror på uppdragstaktik, de på andra sidan Atlanten gör inget om det inte är en order eller uttalat tillåtet.

Vad som definitivt inte är tillåtet är givetvis att röka ombord.

Det hindrade inte en medverkande nations soldater att gå bak till rampen och göra just det.
− De fick en ganska tydlig tillsägelse om det olämpliga i det, säger Kalle med ett snett leende.

ONSDAG 08.43, KARLSBORGS FLYGPLATS:

"Pollypåsarna är till mina barn"

Karlsborg möter Mali 03 med duggregn, men K 3:s regementschef överste Dag Lidén möter varje röddammig, solbränd soldat med ett handslag och ett leende "Välkommen hem!".

Kalle och Simon försvinner iväg en kvart och återvinner med ett tiotal mataffärspåsar, fyllda med åtråvärd hårdvaluta i Pápa: Bearnaisesås. Turkisk Peppar. Polly. Och kvarg. Faktum är att en hel kyllåda fylls med den proteinrika mejeriprodukten, populär hos de som tränar lite extra mycket.
– Mina barn ska få varsin påse Polly. Då ökar pappas aktier i värde, säger Robert och skrattar.

Med hela världen som arbetsplats har besättningarna möjlighet att köpa just de där sakerna som inte finns i Ungern, utan bara i sina respektive länder.

När besättningen drygt två dygn tidigare lämnade byggnaden där HAW huserar står det en rad matkassar på lastkajen. Filip kastar en blick på kassarna och konstaterar att en övervägande amerikansk besättning varit i USA: det syns på de färgglada frukostflingspaketen och ölmärket som inte säljs i Europa.

Men det kanske mest svenska av svenskt återfinns inte bland det inhandlade: den söta, salta torskrommen i en mörkblå tub.
– Det går att köpa hos det småländska möbelvaruhuset, som finns i både Budapest, Wien och Bratislava, säger Robert.

Norske Simon säger inget.

Han har fullt sjå med att bygga en rejäl räksmörgås till frukost.

ONSDAG 10.51, PÁPA AIR BASE:

"Thanks guys, until next time!"

Det 128 ton tunga – det vill säga utan last och bränsle – planet landar på
sin hemmabas, landat av den slovenske piloten Robi Resnik. Efter intaxning, överlämning till Boeings personal som därmed övertar ansvaret för flygplanet och inlastning av otaliga väskor med både privat och jobbutrustning – låt oss för enkelhets skull säga att det finns ett antal vapen ombord under en sådan här flygning – i den mötande minibussen, beger sig besättningen mot Heavy Airlift Wings nybyggda kontors- och verksamhetshus. Efter att i sex år huserat i gamla ungerska kaserner, sitter nu hela verksamheten i ett och samma hus; inte påkostat men ändå sådär snyggt skandinaviskt.

På lastkajen möter man en annan besättning, vars uppdrag gissningsvis ska ske i Europa. Eller kanske USA – en gissning baserad på att deras flygdräkter är olivgröna istället för sandfärgade.

För bara två timmar efter att Filip, Robi, Mark, Joshua, Chris, Robert, Tero, Kalle, Simon och Kevin på uppdrag 06SWE28B parkerat C 17-planet, lyfter det igen.

Med ny besättning.

Mot nya mål.

 Reportaget är tidigare publicerat i personaltidningen Försvarets forum.

Veckan inleddes på måndagen med att soldaterna fick bege sig till förrådet och hämta ut den utrustning som krävdes för veckan, för att därefter transporteras till den centrala utbildningen i Skövde. 
Tisdagen var den dag då soldaterna delades upp linjevis och övade på olika platser riktat mot sina respektive tjänster. Vagnchefer och skyttar satte sig i besättningsträningsanläggningen (BTA) och ägnade dagen åt att repetera upp handhavandet på systemen i tornet.

Laddarna begav sig till tornbesättningsträningsanläggningen (TBTA) där de repeterade upp laddning och vagnens kulsprutor.
Förarna återfann man i ”Wartoftas” garage, där de fick lite tid med de riktiga maskinerna med bland annat körgårdskörning.

Pusselbitarna fogas samman

Under onsdagen gick alla linjer samman i BTA och började öva grundläggande grupp och pluton, det senare under ledning av de yngre officerarna.

På torsdagen var det dags för det stora kompanianfallet, vilket pågick från tidigt på morgon till sen eftermiddag. Det moment som skulle visa hur väl fragmenten passade ihop för att bilda lagen i maskinen på den korta tid man hade tillsammans. En mycket nöjd bataljonchef, Fredrik Hedvall och ett antal av de officerare som utbildade soldaterna när de var värnpliktiga, fick avsluta träningsveckan efter återlämnandet av utrustningen för denna gången.

Men hur gick det då...

Soldaternas egna ord om veckan:

Soldaterna fick uppgiften att linjevis sammanfatta veckans intryck och händelser med egna ord.

Vagncheferna:

10 vagnchefer från 3 olika årskullar. En del fick träffa merparten av sin gamla besättning men för många av oss blandades besättningarna. Oavsett hur vi komponerade ihop besättningarna hade vi ett bra sammarbete, alla visste vad som förväntades av oss. Vi började veckan som ”nybörjare” men två dagar senare genomfördes kompanianfall. Vi kan nog våga oss på att säga att utvecklingen varit bra!

Sammanfattningsvis en hel del år sedan vi muckade men otroligt roligt att se en framgångsrik utveckling med god sammanhållning.

Laddarna:

Laddarna har varit positiva till denna vecka, det har varit blandat med gamla som nya befäl. KSP 94, isär/ihop samt TBTA kändes till en början mest jobbigt, men när det väl var dags låg det på en bra nivå för att kunna minnas och utföra uppgifterna.

BTA är ett väldigt bra verktyg för att kunna arbeta med hela besättningen, även om den skarpa miljön ger mest. Det känns som att man kunde mer än vad man själv visste när det väl var dags. Befälen har skött det snyggt under veckan, inte minst kul att få pressa lite tider både på laddning samt KSP 94.

Skyttarna:

I veckan har vi suttit i BTA och gått från att till en början återbekanta oss med olika reglage och riktdon till att hålla på med enkla observations- och skjutövningar för att succesivt öka upp till att vara en komplett besättning i kompanis ram. 
Stegringskurvan var väldigt brant, men inte utan att man klarade av det. Tycker det var intressant hur fort man faktiskt kom in i det hela, och från att i början tyckt att mycket av reglagen var krångligare än man kom ihåg till att man använde dem som man gjorde under värnplikten.

Det var kul att få chansen att prova igen, och ser fram emot att sitta i en riktig vagn nästa gång.  

Förarna:

Att starta linjevis var bra för att sedan åka med hel besättning, och så småningom i pluton . Bra repetition av åtgärder före, under och efter körning. Vi fick köra länge och hade gärna åkt ut på fälten i en större omfattning. 

Striden i pluton/kompani var nyttig och vi var i behov av att träna formationer i strid såsom kolonn, stridstriangel och linje. Självklara saker förutom vem som ligger till höger och vänster.

Kompaniövningen var realistisk. En bra och lång övning där det hände något hela tiden. 

En framgångsrik vecka

Officerarna som var delaktiga i veckan hade under förberedelseskedet en del funderingar på hur veckan skulle fortlöpa. Hur väl skulle soldaternas kunskaper sitta? Hur många skulle dyka upp? Hur skulle soldaterna hantera att främst sitta i BTA?

När veckan led mot sitt slut så kunde officerarna konstatera att veckan gått över förväntan på det mesta. Soldaternas vilja att lära och repetera kunskaper var hög, likaså deras nivå på sina befattningar. Den mängdträning som soldaterna fick under värnplikten märktes tydligt, då det överlag gick mycket snabbt för dem att nå upp till en hög nivå. Vid ett flertal tillfällen var det inte märkbart att en del soldater inte rört vid en vagn på 10 år!

- Oj vad nyttigt detta var, säger Rasmus Nilsson som är förstesergeant. Både för mig och mina kollegor som utbildare och som chef. Fortsätter Rasmus.  De gamla kunskaperna hos besättningarna sitter, och efter den här veckan kan vi konstatera att vi har haft en oerhört bra och snabb utveckling, avslutar Rasmus Nilsson. 
Officerarna är kort sagt mycket nöjda med veckan och ser nu fram emot vecka 45 då det är dags för nya soldater att påbörja sin stridsvagnsutbildning!

Välkomna!

 1 Sergeant Rasmus Nilsson

I sektor västs militära högkvarter finns en mängd nationer representerade, bland annat från Bangladesh, Bhutan, Indonesien, Frankrike, Togo, Guinea, Burkina Faso, Kenya och inte minst Togo.

− Jag kommer fungera som ställföreträdande och i viss mån även stabschef under brigadgeneral Kodjo G. Kegnon från Togo.

Lars Karlsson har tidigare bred erfarenhet från internationell tjänstgöring, bland annat i Afghanistan. Men han har tidigare även varit chef för 3:e brigaden vid Norrbottens regemente.

− Det här blir väldigt annorlunda från det jag gjort tidigare. Både vad gäller att tjänstgöra med bland annat afrikanska nationer som är helt nytt för mig, men även de logistiska och infrastrukturella uppgifter som vi har att lösa i sektor väst, säger Lars Karlsson.

Parallell ledning

Utöver nämnda militära stab finns även ett civilt kontor, med en "Head of Office" som högsta chef. Här finns allt från företrädare från FN-polisen, mänskliga rättigheter och handläggare för avväpningsprocessen. Inom FN-insatsen Minusma är det den civila dimensionen som tar ut huvudriktningen för besluten, som sedan omsätts till militärt operativa planer.

Under drygt ett år innehade överste Torbjörn Larsson befattningen. Även han har en bred erfarenhet från internationell verksamhet som tvåfaldig kontingentschef i Afghanistan och chef för EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group 15.

Det svenska underättelseförbandet (Swedish ISR Task Force) är rent geografiskt grupperat i sektor väst och löser många uppgifter som delges från sektorchefen, men lyder rent formellt under det multinationella fristående underättelseförbandet ASIFU (All Sources Information Fusion Unit).

– Självklart är jag stolt och hedrad. Det viktigaste nu är att omhänderta personalförsörjningsutredningen och fortfarande hålla uppe frivilligheten på bästa sätt. Samtidigt ska vi lyckas med vår egen officersutbildningsrapport, så att vi får fart på inflödet av officerare, säger Klas Eksell.

Han lyfter fram bredden av frågor som det roligaste en personaldirektör får arbeta med.
– Det är kompetens- och personalfrågor, villkorsfrågor samtidigt som vi ska ha koll på siffror, analys och förslag. Och det är hela tiden ett centralt och skarpt arbete, för personalen är vår viktigaste tillgång i Försvarsmakten.

Klas Eksell är definitivt inte någon nybörjare inom personalområdet: sedan 1 januari 2013 har han varit ställföreträdande personaldirektör. Tidigare har han bland annat varit chef för Markstridsskolan, senior mentor i Afghanistan och arbetat på den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten Must.

I samband med utnämningen befordrades Klas Eksell till generalmajor.

Att leta minor är en tålamodskrävande uppgift som kräver noggrannhet och lagarbete. Varje besättningsmedlem har många olika uppgifter som ska lösas och det är viktigt att man snabbt får upp kunskapen hos nypåmönstrade. Fördelen med anställda sjömän är att det hela tiden finns erfarenhet ombord. De nya får hela tiden stöd från alla möjliga håll och lär sig av sina mer rutinerade kamrater.

Från sökning till identifiering

Ett minröjningsfartyg använder sin sonar som med hjälp av ljudpulser, och det eko man får tillbaka, försöker hitta den nål i höstack som minan kan utgöra. Stenar, kuperad botten, skrot och en vattenmassa med olika temperaturskift är bara några av de svårigheter man som sonaroperatör ställs inför. Många timmars träning krävs för att bli bra på att utnyttja de tekniska möjligheter som maskinen erbjuder.

- Den här veckan övar vi på HMS Ulvön, tillsammans med systerfartyget HMS Vinga, hela kedjan, från sökning och klassificering med sonaren till identifiering med undervattensfarkosten och slutligen oskadliggörande av minan genom sprängning, säger Nils Forsberg som är fartygschef på HMS Ulvön.

Säker och effektiv hantering av farkoster

Ombord finns tre olika obemannade undervattensfarkoster. Störst är en gul farkost med egen spaningssonar på. Den kan köras långt framför fartyget och via en optisk kabel skicka tillbaka vad den ser. På så sätt kan ett säkert avstånd hållas till minorna. En annan något mindre farkost är den som används oftast. På den finns en bland annat en videokamera som gör att operatören ombord kan se och identifiera vad det är som man hittat på botten. Den kan också placera ut en sprängladdning som oskadliggör minan. Slutligen finns en liten farkost av engångstyp med en riktad sprängladdning i fronten som också oskadliggör minor.

Alla dessa farkoster ställer krav på säker hantering när de sjösätts och bärgas. De är både tunga och värdefulla och kan lätt skadas när de hänger i kranen och ska i eller ur vattnet.

Säkra leder och hamnar

Sverige är ett import- och exportberoende land där mer än 90 procent av uterikeshandeln går via fartyg. Minröjningsfartygens uppgift i kris eller krig är att se till att våra farleder och hamnar fortsätter att vara öppna så att våra egna örlogsfartyg kan röra sig fritt och den egna handeln kan fungera. Vältränade besättningar på minröjningsfartygen är därför en förutsättning.

Försvarsmaktens logistik, FMLOG, på Gotland har i uppgift att stödja den verksamhet som bedrivs på ön med förnödenheter, ammunition, persedlar och annat. Men när verksamheten plötsligt gick från att stödja mindre enheter och förband till att få ansvar för att försörja 160 soldater från en natt till en annan krävdes det en hel del ansträngningar.
- Det har inneburit en del utmaningar för oss men allt har gått jättebra. Vi har fått höja vår tröskel och vår vardag och nu ligger vi på en helt annan nivå, säger Magnus Fransson, ställföreträdande chef för FMLOG i Visby.

Att vardagsrutinerna nu är etablerade för den militära verksamheten på Gotland kunde Försvarsmaktens produktionschef Anders Silwer konstatera tidigare i veckan när han besökte ön i syfte att följa upp hur logistikförsörjningen gått.
- Jag uppfattar att det har gått väldigt smidigt vad gäller hela logistiken på Gotland. FMLOG har mycket snabbt och med kort varsel etablerat en logistikbas de egentligen inte var dimensionerade för från början, säger Anders Silwer.

När beslutet kom i mitten på september pågick dessutom en större flygvapenövning på Gotland som FMLOG också hade förnödenhetsansvar för, och kort därefter startade även Hemvärnets årliga övning vilket gjorde den nya uppgiften ännu mer komplex. Det var många delar som skulle lösas med kort varsel. Det ska finnas tvättbyten så att det räcker, fordon och drivmedel, vapen och ammunition och inte minst tak över huvudet och mat på bordet för alla soldater.
- Det har varit utmanande och roligt men vi har fått jobba väldigt hårt, säger Magnus Fransson på FMLOG på Gotland.

Sedan en dryg vecka tillbaka genomför ett mekaniserat kompani från Norrbottens regemente I 19 sin ordinarie förbandsverksamhet på Gotland, och just nu pågår skarpskjutningar där de bland annat skjuter in 40 millimeterskanonerna på sina stridsfordon 90 samtidigt som skyttegrupperna övar på andra delar.
- Nu rullar verksamheten på bra och från och med nu är det vanlig logistik- och förbandsverksamhet som gäller. Det vill säga nu har vi förband på Gotland som det var 2004, säger Anders Silwer Försvarsmaktens produktionschef.

Förmågor omfattar allt ifrån den enskilda soldatens militära färdigheter såväl som att med hela krigsförbandet kunna lösa uppgifter i den absolut yttersta påfrestningen, en väpnad konflikt. Både större och mindre övningar är därför ett återkommande inslag för personalen på förbandet. I veckan avslutades en övning på Västkusten med bevakningsbåtskompaniet där fokus var att öva förmågan att skydda hamnar och annan viktig infrastruktur. I samma veva inledde andra amfibiebataljonen en bataljonsövning på Ostkusten.

Ett fiktivt spelat scenario

Fokus på bataljonsövningen är bland annat att träna och öva på olika grundläggande allmänna delar och för förbandet specifika och unika förmågor, unika såsom till exempel sjömålsstrid. Ett spelat scenario där situationen i vårt närområde är spänt ligger som grund för övningen vilket har lett till att pliktpersonal har kallats in. Redan under år 2015, kallades före detta värnpliktiga in för tjänstgöring och nu var det dags igen som ett led i att öva att lösa beredskapsuppgifter. Utöver fast anställd personal, ingår både plikt-och tidvis tjänstgörande personal i bataljonsövningen. Det är oerhört positivt att alla kategorier av personal deltar i övningen, det är viktigt för att kunna integrera förbandets värnpliktiga och tidvis tjänstgörande soldater med övriga krigsförbandet. Även om det är ett spelat scenario är övningen mer av utbildande än prövande karaktär.

Major Carl Philip Bernadotte som genomförde sin grundutbildning vid dåvarande Vaxholms Amfibieregemente, har på plats följt bataljonsövningen. Ett besök som var mycket uppskattat hos personalen.

– Det känns jättebra att vara tillbaka och få en uppdatering om förbandet och verksamheten. Jag är imponerad av kunskapsnivån som finns på förbandet. Jag är glad över den positiva anda som finns hos befälen och all personal. Det är också tydligt att de tidvis anställda soldaterna och värnpliktiga har en bra grundutbildning vilket gör det lätt för dem att snabbt komma in i förbandet. För att det ska fungera är det viktigt att ta hand om våra rekryter och ge dem en bra utbildning och grund, sa major Bernadotte

Bataljonsövningen kommer att pågå i ytterligare några dagar och den är samtidigt en bra förberedelse för den kommande större marina övningen, SWENEX som går av stapeln senare i höst. Bataljonsövningen avslutas som alltid med utvärdering och erfarenhetsgenomgångar. För att kunna göra en ännu mer detaljerad utvärdering efter övningen har bataljonen tagit stöd av Markstridsskolans stridsträningsanläggning (MSS/STA). Det är en mobil anläggning som med hjäp av olika sensorer kan följa förbandet  ner till enskild soldat. Man kan följa förflyttningar eller skjutresultat och annat. Den sammanlagda informationen ger en bra bild av hur förbandet har löst sina uppgifter, till exempel kan den ge svar på träffbilder. Informationen används som ett bra komplement vid utvärdering efter övningen. 

Beredskapskontroller är en mycket viktigt del i arbetet med att öka den operativa effekten. Den här gången utgjordes den av en två timmars intensiv utfrågning vad gäller bland förbandets förmåga att uppfylla olika punkter i grundoperationsplanen, till exempel krigsplanläggning.

Frågorna berörde också hur logistikkedjan fungerar och hur samordningen med det civila samhället, inom ramen för totalförsvarsplaneringen, ser ut. Stabspersonalen fick även möjlighet att lyfta egna frågor där de ser utvecklingsmöjligheter.

Inom en vecka får staben återkoppling av resultatet.

Svenska styrkan i Afghanistan består till stor del av rådgivare och stödfunktioner. Syftet är att stödja och ge råd till den afghanska armén så att de kan bli självständiga i sitt arbete. Spjutspetsen är rådgivarteamet som arbetar med 209:e kåren, som är Afghanistans nordligaste förband. Det är placerat i Mazar-e-Sharif och opererar över de norra provinserna. Sverige genomför här ett viktigt och ansvarsfyllt arbete.

Kapten Fidde Arasimowicz från 1:a sjukhuskompaniets logistikpluton har sedan han kom till Afghanistan arbetat aktivt för att lära sig de olika processena, allt från regerings- och högkvartersnivå ner till lokal nivå, för att kunna vara ett bra stöd och bollplank för sina afghanska kollegor. Afghanerna själva är de som fattar besluten, men vägen fram till beslutstagandet är Fiddes ansvar. Att utbyta tankar och idéer, utbilda och träna inom olika områden, eller bara lyssna är nödvändiga verktyg för att ha en god relation.

– Relationen är viktig. Afghanerna är tydliga med att visa när de accepterar en. Till exempel genom kindpussar, handhållning eller att de lägger kinden mot ens egen kind när man hälsar. Man blir glad när det händer och man märker att de gillar en, säger Fidde.

Större delen av rådgivningen genomförs på Camp Shaheen där 209:e kåren är baserad, men rådgivning äger även rum på andra platser exempelvis i Kunduz. Varje morgon flygs rådgivarna med helikopter från Camp Marmal, där de bor, till Camp Shaheen för att under dagen gå vid sidan av sina afghanska medparter. Problem, bekymmer, framgång och te delas mellan rådgivare och afghansk officer.

– Enda gången jag fått dricka något annat än te var när jag hamnade i ett möte med några överstar och en brigadgeneral. Jag fick frågan av generalen ifall det var varmt. Eftersom AC:n var trasig i det lilla rummet svarade jag ”ja”. Han höll med, klappade med händerna och vi fick in en bricka med energidryck. Fantastiskt ögonblick för mig, berättar Fidde.

Att lösa en uppgift är inte alltid lätt som rådgivare.

− Uppgiften är inte löst bara för att medparten gör på ett visst sätt eller säger att det är ok, exempelvis en så enkel sak som att få motparten att följa ett reglemente. Uppgiften är löst först när motparten förstår varför han ska göra det och sedan gör som reglementet säger även när rådgivaren inte är närvarande, berättar Fidde vidare.

Det svenska rådgivarteamet arbetar inom olika funktioner och med olika frågor. Förutom logistik så rådges det inom ledning och samband, planering och genomförande samt inom underrättelse och luftrumssamordning. En multinationell stabsmiljö håller ett högre tempo och kräver tillgänglighet som inte alltid ryms inom vanliga arbetstidsmått. Varje dag produceras flertalet rapporter och möten i syfte att driva hela det multinationella rådgivarteamet i samma riktning.

– Ibland produceras det rapporter i storlek med mindre högskoleuppsatser. Det är inte förrän efteråt som man hinner reflektera och fundera över mängden text som produceras. Staben är mer än dubbelt så stor som rådgivarteamet, så det råder ingen brist på uppgifter, säger Fidde.

Svenska rådgivare har under den gånga tiden bland annat deltagit i ceremonier för nyinrättade förband, examinationer av nyutbildad personal och medverkat vid storbesök av bland andra afghanska försvarsministern, amerikanska mellanösternambassadören och olika utvärderingsteam. Stort beröm har getts åt det svenska sättet att bemöta andra människor och på det vis som rådgivningen genomförs på.

– Det är otroligt roligt att få uppskattning för det arbete vi gör. Jag har personligen fått tack och beröm från både mina afghanska medparter och deras underställda, men även från kollegor i mitt team och från högkvarteret i Kabul. Vad jag vet så har alla svenskar fått fina vitsord från alla håll. Vi är mer avslappnade ihop med våra medparter och vi vågar ta tid att lära känna varandra, men även att lära känna uppgiften och uppdraget. Dessutom har vi en väldigt hög standard bland de svenska officerarna, säger Fidde.

Armétaktisk chef, brigadgeneral Stefan Andersson, har genomfört uppföljning av FS 31. Då passade Fidde på att överlämna ett nyckelband från Försvarsmedicincentrum.

– Det är inte mycket, men symboliskt. Jag vill visa spridningen på förbandstillhörigheterna på den svenska kontingenten. Jag tillhör Försvarsmedicincentrum, men jag är logistiker. Många tror att det bara finns läkare och sjuksköterskor på förbandet, men det finns tillexempel en fantastisk logistikpluton och stabspluton som löser uppgifter helhjärtat.

Eftersom det är tio år sedan de fick sin utbildning ligger fokus på soldatfärdigheter. Den personliga utrustningen, sjukvårdtjänst och skytte är några av sakerna de fått repetera.

– Men väldigt mycket sitter i, säger Jörgen Sennow, ställföreträdande bataljonchef. Ak 5:an har uppdaterats men hur de hanterar vapnet och deras träffbilder gjorde mig nästan tårögd!

I repetitionsutbildningen ingår även några fältdygn som är förlagda till Ringenäs skjutfält. Där får de en målbildsförevisning av en teknisk pluton, och i ett stationssystem får de öva skarpskjutning, handgranatskastning och sjukvårdstjänst.

– Jag var först negativ till att bli inkallad med plikt, berättar Mikael Josefsson. Det är inte bara att åka iväg nio dagar när man har familj och jobb. Men nu när jag väl är här är det kul. Och innerst inne gillar jag soldatlivet och den starka sammanhållning som blir i gruppen.

Mikael Josefsson och André Sundel gjorde värnplikten samtidigt på Luftvärnsregementet. Båda arbetar idag som elektriker och nu ses de igen för första gången på tio år.
– Det var länge vi gjorde värnplikten och vi är i en annan del av livet nu än sist vi sågs, säger André Sundel. Ändå känns det konstigt nog som igår.

– Det är lite skillnad från när vi ryckte in i värnplikten och nu, fortsätter Mikael Josefsson. Vissa prylar är nya men framförallt tycker jag att det är en helt annan relation mellan befäl och soldater nu. Det är ett samspel istället, där vi alla arbetar mot samma mål.

Ser framåt

Utbildningens fokus ligger denna gång på soldatfärdigheter. Nästa år kommer de tillbaka igen. Då är förbandet i fokus och de kommer att få gå i befattning under försvarsmaktsövningen Aurora 17, den största övningen i Sverige på 20 år där över 16 000 kvinnor och män kommer delta.

Roger Lundqvist tycker att han snabbt kom in i soldatlivet igen. Värnplikten gjorde han som signalmekaniker på Ing 2. Han tycker det är skoj att komma tillbaka och få ett avbrott i vardagen som lageransvarig och ser redan fram emot nästa år.
– Aurora kommer bli kul! Det är en väldigt stor övning där även andra länder kommer vara med.

Dagens uppgift är att besöka en dansk och nya zeeländsk kollega på deras arbetsplats vid gränsstationen Dorosan i Transportation Corridor West, mellan Nord- och Sydkorea. Vid mitt förra besök var det en livlig arbetsplats och en ständig ström av fordon passerade gränsen. Min transport anländer till NNSC-campen och dagens resa kan börja. Jag hoppar in bak i bilen och säger till Mr Kim: ”Take me to TC West”. ”Yes sir”, svarar han och kör med hög hastighet i mitten på den trefiliga motorvägen som i dag ligger tom och öde till skillnad mot tidigare, då det passerade 600 fordon och 900 personer om dagen.

När vi är framme möts jag av tolken på TC West. Han berättar historien om Kheasong industrikomplex som ligger norr om Dorosan, 12 kilometer in i Nordkorea. Det öppnades under perioden när solskenspolitik fördes av Kim Dae-Jung och Kim Jong-II. Initiativet till att uppföra industrikomplexet leddes av företaget Hyundai och genomfördes i solskenspolitikens anda om förbättrade relationer mellan de bägge länderna. Syftet var att öppna ett industriområde där sydkoreanska affärsmän kunde tillverka produkter med nordkoreansk arbetskraft och ge Nordkorea en möjlighet till att reformera och liberalisera sin ekonomi samt att minska spänningarna mellan länderna.

Byggandet av industrikomplexet startade 2002 och det öppnade för produktion två år senare i december 2004. Här tillverkades bland annat kläder, skor och elektronikdetaljer till mobiltelefoner. Hit levererades dessutom 40 ton rå vitlök om dagen och tillbaka skickades 36 ton skalad vitlök. Drygt 50 000 Nordkoreaner arbetade här.

Khaesong är stängt sedan 10 februari 2016 då Sydkorea deklarerade att industrikomplexet tillfälligt stängs på grund av Nordkoreas senaste provokationer, missiluppskjutningen och kärnvapenprovet under januari månad. Nordkorea kontrade dagen efter med att säga att alla sydkoreanska arbetare skulle omedelbart lämna området och alla sydkoreanska tillgångar och utrustningar skulle beslagtas. Inom loppet av några timmar hade samtliga 280 sydkoreaner lämnat området. Tolken suckar tungt och säger att han inte vet hur länge han får jobba kvar här, tre fjärdedelar av personalen vid gränsstationen har redan fått sluta.

TC Wests officerare har nu anslutit till oss, de tillhör United Nations Command Military Armistice Commission (UNCMAC) och hade till huvuduppgift att övervaka och rapportera rörelser till och från Kaesong industrikomplex. De har nu fått andra uppgifter men har fortfarande beredskap för att kunna återgå till övervakning av transporterna mellan Nord- och Sydkorea om dessa återupptas. Från sydkoreanska affärsmän finns ett stort intresse att öppna upp Khaesong industrikomplex igen, men hitintills har man inte nått någon framgång.

Khaesong har varit tillfälligt stängt tidigare. Tiden får utvisa om en ny öppning kan ske. Mitt möte är över och jag åker tillbaka till NNSC camp med känslan att det kommer att dröja länge innan det blir någon trafik över gränsen här igen. Detta då ytterligare kärnvapenprov och missiluppskjutningar skett från Nordkorea den senaste tiden.

Klockan två på natten kom meddelandet. Du som chef ska tillsammans med dina insatssoldater lyftas över med hjälp av TP 84 (transportflyg Hercules) till Gotland för att förstärka befintligt förband på plats.

– Det kändes som en bra övning. Den gav en helhetsbild. Det var inget ”sju till fyra” tänk. Det var en verklighetstrogen beredskapsövning. Gud förbjude att vi hamnar i det men gör vi det är det nog i den situationen. Vi fick äta när vi kunde och var underställda en kompanichef på plats, säger Roger Kihlström.

Insatskompaniets soldater samlades på sin ordinarie grupperingsplats i Blekinge där de förberedde och ställde i ordning sin utrustning. Den här gången skulle man ha bandvagnar och sjöminor med sig. Momentet var att öva taktisk förflyttning med flyg vilket innebär skydd av i- och urlastning av planen. Denna gång var Gotland målet.

På plats på ön fick man order av samverkansofficeren varpå man snabbt lämnade flygplatsen och fortsatte i sina fordon till Tofta skjutfält. Där underställdes styrkan den lokala kompanichefen. Under dygnets mörka timmar fortsatte stridsmomentet på fältet. Syftet var att inom ramen för Hemvärnets huvuduppgift, skydda och bevaka, slå nyss luftlandsatt fiende.

– Det var första gången vi prövade taktisk förflyttning med flyg, detta var första men inte sista gången, säger Peter Laurin, övningsledare.

Flygningen gjordes med ett plan som estniska staten hyrt in och den flygplanstypen omfattas inte av tillståndet för flygning över svenskt territorium.

Försvarsmakten har lämnat en rapport om händelsen till regeringskansliet.

Specialistofficersutbildningen är tre terminer lång och bedrivs på Försvarsmaktens skolor runt om i landet. Marinens specialistofficerare utbildas på Sjöstridsskolan i Karlskrona.
Teori och praktik varvas i olika delkurser med fokus på ledarskap och yrkesspecifika kunskaper. I det här fallet luftförsvar.

Under den här kursen har kadetterna till en början lärt sig hur kanonpjäsen fungerar och hur allt sitter ihop i teorin. Därefter har de arbetat praktiskt med att bland annat montera ner vissa beståndsdelar av pjäsen, sätta ihop allt igen och övat på att hantera pjäsen och lära sig orderterminologin.
Nu är kadetterna inne på sin andra kursvecka som avslutas med pjässkjutning vilket brukar vara kursens höjdpunkt.

Praktik på fältet

Ute på skjutfältet är det duggregn, kuling och småruggigt höstväder när det
äntligen är dags för eleverna att genomföra de skarpa pjässkjutningarna.
Kadetterna gör kanonen klar för skjutning och fäster ammunitionen i
laddramarna. Alla kadetter kommer att skjuta både mot förankrade ytliggande mål i vattnet och mot ett bogserat luftmål.

Skjutledartornet har meddelat på radion att säkerheten är klar och spänningen byggs upp inför att första skottet ska avlossas.
”Skott kommer. Färdig, färdig, salva”! Med ett kraftigt dån går det första skottet iväg snabbare än ljudets hastighet och projektilen träffar strax framför målet, med ett vattenuppkast som markerar träffen.

Hela förmiddagen ägnas åt ytmålsskjutning. Kadetterna skjuter både enkelskott och automateld. Svårighetsgraden ökar genom att de först skjuter mot bara ett mål, till att så småningom skjuta mot flera mål samtidigt.

Öva, öva, pröva

Efter en välförtjänt lunch fortsätter övningarna med att skjuta mot bogserat luftmål. Det går snabbt upp för eleverna hur svårt det är att bekämpa ett rörligt mål som kommer flygande i samma fart som ett höghastighetståg. Trots detta lyckas alla kadetter väl och röda spårljusprojektiler lämnar eldrörets mynning i överljudsfart.

Många timmar har passerat och pilotens flygtid börjar ta slut vilket gör att dagens skjutningar avslutas för att fortsätta nästkommande dag.

Erfarenheterna som kadetterna har fått tar de med sig till nästa kurs då de ska lära sig att hantera de eldledningssystem som finns ombord på fartygen, innan det är dags för slutprov och examen.

– Jag är inte nöjd med det låga antalet kvinnor i Försvarsmakten och är förvånad att vi inte kommit längre sedan slutet på 1970-talet när Försvarsmaktens militära yrken började öppnas upp för kvinnor, förklarar Micael Bydén. Ett starkare försvar är ett mer jämställt försvar. Vi behöver rekrytera och behålla personal med den bästa kompetensen. Det förutsätter att vi lyckas attrahera både killar och tjejer. Ur ett operativt perspektiv måste vi dessutom som organisation kunna nå ut till hela den befolkning vars frihet vi har det yttersta ansvaret att skydda. Något annat duger inte!

Chefs- och ledarskap i fokus på årets nätverksträff

I Försvarsmakten finns idag ett nätverk för officerare och anställda kvinnor (NOAK) som genomför aktiviteter på lokal, regional och central nivå. Nätverket välkomnar alla som aktivt vill arbeta med jämställdhet och verka för en attraktiv arbetsmiljö för alla medarbetare. Intresset för den årliga centrala konferensen har stadigt ökat de senaste åren. Årets konferens gick under temat ”Ett utvecklande chefs- och ledarskap”, och bjöd på inspirerande föreläsare såväl från de egna leden i form av ÖB Micael Bydén och  förbandschef Ewa Skoog Haslum från fjärde sjöstridsflottiljen som Centrala studiestödsnämndens generaldirektör Christina Forsberg och landshövdingen i Halland Lena Sommestad.
– Tanken med årets konferens var bland annat att ge nya perspektiv och dela erfarenheter kring chefs- och ledarskap i syfte att inspirera till personlig yrkes- och karriärutveckling, att hitta förebilder både inom och utom Försvarsmakten, förklarar Helena Hoffman, HR-specialist på Försvarsmaktens HR-centrum. Det är ett uttalat mål i Försvarsmakten att öka antalet kvinnor, inte minst i ledande positioner på alla nivåer.

Inspirerande och personliga föreläsare uppskattades

Flera föreläsare vittnar om att det är viktigt att ha en omgivning som ser potentialen och är uppmuntrande under resans gång. En som blivit uppmuntrad av sin kompanichef är stabsassistent Tina Fredman från Luftvärnsregementet som påbörjar gruppchefsutbildning nästa vecka:
– Om det inte var för min kompanichef hade jag säkert väntat ett tag till med att ta det här steget. Jag är själv lite av en perfektionist så det känns både skönt och inspirerande att höra de här cheferna som beskriver någon form av lättsamhet i sitt förhållningssätt till ledarpositionen. De vågar ta vara på möjligheter som dyker upp även om det inte alltid är så planerat, vågar testa nytt och köra på!
– Det är skönt att höra att man kan bli förbandschef utan att vara särskilt målmedveten eller ha väldigt vassa armbågar, konstaterar Jennifer Palmeborn, motortekniker på ubåt. Ett visst mod krävs säkert, men det gör det nog oavsett om man är kvinna eller man.

För en hel del deltagare är det första gången på en NOAK-konferens. En positiv förstagångsdeltagare är Ingrid Biel, stabschef på Luftstridsskolan (LSS):
– Jag är väldigt positivt överraskad!  Det är inspirerande att höra dessa uppriktiga föreläsare som vågar vara personliga och ge av sig själva och sina erfarenheter! Det är så viktigt att alla nivåer finns representerade från de yngsta upp till högsta ledningen så att det finns förebilder för alla. På LSS är vi i startgroparna för att starta upp ett lokalt nätverk och jag har både blivit mer nyfiken och fått bra tips på vad vi kan tänka på när vi ska göra det.

För första gången sedan NOAK-konferenserna startade närvarar också Försvarsmaktens överbefälhavare, något som verkligen uppskattas av deltagarna.
– Det är väldigt kraftfullt med ÖB:s tydlighet i inledningen att jämställdhet inte handlar om rättvisa utan om att vi ska bli ett starkare försvar som bättre löser våra uppgifter, konstaterar Ingrid Biel.

Efter en synnerligen omfattande rekryteringskampanj under våren valdes ett antal individer ut för att få möjligheten att tjänstgöra i den unika miljö förbandet verkar i. Under hösten kommer denna särskilt utvalda personal att ha genomfört utbildningar och övningar som omfattar ungefär fem veckor.

Fokus på förmågan att vara soldat

Tillbaka till den första utbildningsveckan där fokus konstigt nog inte var det medicinska utan låg på att utveckla den enskildes soldatkunskaper och att öka förmågan att kunna ingå i en grupp under utmanande förhållanden. Den första veckan skulle även ses som prövande. 

Instruktörslaget som ansvarade för övningar och tester bestod av officerare, soldater och sjuksköterskor som kontinuerligt tjänstgör vid sjukvårdsplutonen. Upplägget på utbildningen var stegrande där den inledande fasen mest var förmedlande för att senare övergå i en allt mer praktiskt prövande. Upplägget var baserat på bland annat den pliktutbildning som förbandet har genomfört under år 2015/16 med gott resultat. Utbildningen pågick under en vecka och omfattade allt ifrån materieltjänst, skjutning, sjukvård till att genomföra olika strapatser med syfte att bland annat pröva personalens vilja, förmåga och inställning till att lösa uppgifter vid stressade situationer.

Dagarna i korthet

Veckan inleddes på måndag eftermiddag med att den legitimerade personalen togs emot av sjukvårdsplutonchefen. Därefter hämtades den personliga utrustningen ut på förrådet och redan då började utmaningen, att få med sig all materiel på en gång. Efter en snabb inkvartering i kasernen, påbörjades persedelmönstringen. Persedelsmönstringen slutade inte förrän all materiel var inventerad, uppmärkt och invikt i skåpen. Därefter blev det välbehövlig sömn för personalen.

Efter en natt där alla nya intryck från den första dagen hade lagt sig, genomfördes första morgonuppställningen med klassisk militär morgongymnastik som vi benämner BRAK eller PUST. Dagen fortsatte utomhus i vapentjänstenens tecken och det var en synnerligen ringrostig skara som tog sig an dagen. Tempot var generellt högt och inlärningskurvan brant. 

Onsdagen började som dagen innan med de regelbundna morgonrutinerna. Därefter tillbringades hela dagen på skjutbanan. Inriktningen var att alla skulle skottställa sina vapen. Efter en synnerligen knagglig början lossnade det på eftermiddagen och de började skjuta riktigt bra. Under eftermiddagen började förberedelserna inför den prövande delen. Ovetande vad de skulle ställas inför började packning och inventering. Ingen tobak eller mat fick tas med av den enskilde. De kommande 30 timmarna skulle vara helt styrda av instruktörerna och för deltagarna avgörande för deras fortsatta tjänstgöring. Efter att ha transporterats med ett av förbandets färdsätt, svävare, marscherade deltagarna till nattens förläggningsplats där de upprättade förläggning i enmanstält. Nattens sömn blev kort och det var ett yrvaket gäng som började marschera runt på Berga övningsfält. Många var förvirrade av gårdagens svävartransport och trodde att de var på Utö. 

Under dagen skulle de utöver allt marscherande med sina trosspackningar på ryggen genomföra ett antal olika klassiska moment såsom, omhändertagande av skadad, transport av skadad på bår, ammunitionsbärning, spaningsuppgifter och det beryktade momentet ”Sandys sulky”. Vad ”Sandys sulky” innebär är något sjukvårdspluton behåller för oss själva men så mycket kan sägas att det är ett moment som både prövar gruppdynamik, samarbete, stress, uthållighet och styrka. Det är en optimal övning för att få fram egenskaper, positiva som negativa under den här typen av prövande uttagningar. Förflyttning till fots fortsatte till regementet där vapenvård och viss återhämtning bedrevs.

Då solens strålar bröt Hårsfjärdens vattenbryn stod ett mindre antal trötta, slitna med ömmande kroppar men stolta deltagare på en klipphäll vid Berganäs. Där genomfördes dop av baskrarna i vattnet, en kort historielektion i amfibiekårens historia samt en klassisk baskerceremoni. Sedan var det dags för vård och återställning efter övning. Lördagen tillbringades på förbandet i syfte att lära känna förbandet. När sista uppställningen med bataljonen var avklarad blev det avfärd hemåt.

Varför genomfördes denna vecka?

Amfibieförbandet ställer höga krav på den enskilde soldaten vad avser fysisk och psykisk förmåga. Motivationen att alltid göra sitt yttersta, vinnarskallen, viljan att lyckas och inte ge upp även om allt är emot en, är den drivande kraften och en värdefull egenskap hos en soldat. Det militära systemet ställer andra krav på oss människor, det är viktigt att kunna ställa in sig i ledet och kunna ta order. Detta är inget undantag vad gäller legitimerad personal som precis som övriga soldater vid förbandet skall kunna leverera under dygnets alla timmar oavsett hur utmattade de är. Det är viktigt för soldaterna på bataljonen att känna en stolthet och trygghet i att även sjukvårdspersonalen är motiverade. Vidare är det viktigt för sjukvårdspersonalen att känna en stolthet och samhörighet med förbandet. Det som nu utkristalliserats är en synnerligen tydlig förbandsanda, kamratskap och engagemang. Något som bara åstadkoms genom idogt prövande slit tillsammans.

De individer som inte gick vidare under veckan har blivit erbjudna andra tjänster inom Försvarsmakten. Amfibiekåren är inte för alla men sjukvårdskompetensen behövs överallt.